Av Marianne Molander Beyer

Brev och dagböcker är oumbärliga historiska dokument för att vi ska förstå skribenternas samtid och komma våra medmänniskor från svunnen tid närmare. Sverige har i sina arkiv en sällsynt rik samling sådana dokument varav merparten är outgiven och utgör ett fascinerande forskningsfält. Ett tidigare ej utgivet brev från Fredrik Sparre till Carl Gustaf Tessin, som jag har haft glädjen att hitta under min pågående 1700-talsforskning, ger intressant och delvis ny kunskap om vår kanske mest mytomspunne monark, Gustaf III. Han har skildrats på mycket varierande och motsägelsefulla sätt efter olika historikers synvinklar. Han har porträtterats som en stereotyp, fjantig, homosexuell teaterapa, som en ärelysten maktmänniska, som en skönhetsälskande, varm, kvicktänkt och ödmjuk människa.

Fredrik Sparre (1731-1803) hade närmast ställningen som fosterson till sin morbror Carl Gustaf Tessin (1695-1770), som inte hade några egna barn och betraktade honom som sin tilltänkte arvinge. Sparre fick den gängse traditionella uppfostran för unga adelsmän, en klassisk, humanistisk bildning, goda kunskaper i det franska språket och tidiga insikter om vikten av att kunna föra sig i de finaste salongerna. Liksom många unga aristokrater fick han också göra en grand tour genom Frankrike 1753, där han tack vare Tessin, som varit ambassadör i Paris 1739-1742, fick ingångar vid hovet och i salongerna på modet.  Sparre var en nitisk och upplyst man, som under större delen av sitt liv noggrant förde dagbok och han var en flitig brevskrivare. Under hela sin levnad ägnade Sparre sin morbroder den största vördnad och hade en  önskan att ge ut dennes litterära kvarlåtenskap, en föresats som dock aldrig  förverkligades. Han tillbringade många lyckliga stunder på Tessins gods Åkerö vid sjön Yngaren i Södermanland och 1770 blev han ägare till egendomen, där han vistades så ofta göromålen tillät.

Genom sin morbror kom Sparre  även i nära kontakt med det svenska hovet och  utnämndes till kavaljer hos kronprins Gustaf (1756 -1761).  Till en början uppskattade inte kronprinsen Sparre. Han fann honom tråkig, pedantisk och övernitisk, men han kom alltmer att uppskatta hans stora bildning, hans utmärkta franskkunskaper och pålitlighet. Brevet nedan visar att Sparre 1769 var i hög gunst hos kronprinsen. Han utnämndes sedermera till guvernör, kunglig lärare, till Gustaf III: s son, den blivande Gustaf IV Adolf (1778-1837) och avslutade sin karriär som rikskansler.

Sparres brev till Tessin finns på Riksarkivet i Stockholm och är daterat 1769.[1] Det är på franska och med all sannolikhet skrivet i januari samma år, då kronprinsen, enligt ett brev från Johan Fredrik von Nolcken adresserat till sin vän Claes Julius Ekeblad den 31 januari 1769, fått vattenkoppor. Förloppet är lindrigt, men sjukdomen tvingar kronprinsen att hålla sig på sina rum. I Sparres brev framgår att han fått äran att vara lektör, högläsare. Flera vittnesbörd finns om att kronprinsen, i likhet med sin moder Lovisa Ulrika, älskade att samla några nära på aftonen för att vid supéerna lyssna till högläsning ur de senaste romanerna. Kronprins Gustaf beskriver själv i ett brev till sin bror prins Karl, den 14 april 1767, hur en dag på Ekolsund förflyter.  Efter middagen, som intogs klockan 14 och avslutades med kaffe, red man, promenerade eller gjorde en åktur i kalesch. Därefter samlades alla för att lyssna till högläsning ur något historiskt verk. Överhovmästarinnan, grevinnan Charlotta Fredrika von Fersen, satt i ett hörn framför ett tebord, drack te och serverade övriga. Damerna arbetade med sömnad.  Kronprinsen själv var sysselsatt med att göra en biribi, det på den tiden populära italienska hasardspelet. Han verkar själv ha utformat och illustrerat fälten i spelplanen. Klockan 20 var det slut med den allvarliga lektyren. Då tog man en roman, läste en stund för sig själv och sedan blev det högläsning igen. Ofta läste kronprinsen själv högt ur en teaterpjäs. Detta varade till klockan 22.30, då supé serverades.[2] Pehr Hilleströms tavla Lektyr på Drottningholm fångar skickligt och uttrycksfullt 10 år senare stämningen vid högläsningen. Gustaf III sitter till vänster i soffan i färd med att arbeta. I tavlans mitt syns grevinnan von Fersen, klädd i svart, upptagen med sömnad. Hovdamerna skvallrar. Hertig Karl, stående till höger, konverserar. Endast drottning Sofia Magdalena tycks lyssna uppmärksamt. Grevinnan von Fersen figurerar även i Sparres brev. Hon stod nära Tessin, var född Sparre och hade varit med honom och hans hustru Ulla Sparre under deras ambassadörstid i Paris.

Vad som framför allt fångat mitt intresse i Sparres brev är att han skriver att kronprinsen under hans läsning tecknar ”broderier föreställande de fabler som saknas”. Det rör sig sannolikt om motiv ur La Fontaines mycket lästa fabelsamling, vilken kronprinsen sedan sin barndom och via sin uppfostran var väl bekant med. Brevkommentaren har föranlett mig att kontakta överintendenten Bo Vahlne på Kungliga slottet, som varit synnerligen tillmötesgående och generöst hjälp mig med efterforskningar i jakt på konstföremål som Gustaf III kan vara upphovsman till och specifikt sådana med fabelmotiv. Uppenbarligen måste dessa ha varit minst åtta stycken, eftersom Sparre skriver att kronprinsen håller på med det åttonde.

Bo Vahlne var av uppfattningen att Gustaf III var upphovsman till en eldskärm, som finns på Rosersbergs slott. Den har dock, enligt Bo Vahlne, inget känt samband med Gustaf III:s fabelteckningar men väl för broderier.[3] Att Gustaf III även broderade själv, omvittnas av Peter Wieselgren, som skriver att kungen kvällen före sin revolution 1772 broderade på en aktörsdräkt.[4] Även August Strindberg tar i sitt drama Gustaf III upp kungens broderande. I akt fyra, som utspelar sig på Drottningholm, sitter kungen vid en båge och broderar. En konversation förs mellan honom och drottningen om broderi. På drottningens fråga hur han kommit på att brodera, svarar kungen att hans mor lärt honom det och sedan fann hann nöje i det.  Han framhåller att han tänker så bra när han broderar och så känner han sig ha trådarna i sin hand.  Han lärde det sig ”huvudsakligen för att skänka aktning åt kvinnans arbete”.[5]

Att  Gustaf III var en skicklig tecknare vet vi och som framgår av ovan skissade och tecknade han ofta vid just högläsningsstunderna. Bo Vahlne håller för troligt att Gustaf III är upphovsman till den vackra, ovala eldskärmen, som syns på bilden, vilken tillföll hertig Karl vid bodelningen.[6] Ursprungligen stod eldskärmen på Haga slott jämte några stolar med målat siden men hamnade sedan på Rosersbergs slott, där den alltjämt finns.

Men var finns broderierna eller målningarna med fabelmotiv? På Stockholms slott står en mycket vacker eldskärm i tre delar med motiv ur La Fontaines fabler. Jag hoppades länge att det var dessa konstverk som Gustaf var upphovsman till och att det kanske fanns två skärmar till, såldes sammanlagt nio fabelmotiv, men Bo Vahlne skriver i sitt imponerande verk Frihetstidens inredningar på Stockholms Slott, att det var två invandrande vävare, Esprit Serre och Pierre Duru, som 1744 anlitades för att väva stolklädslar som framställer La fontaines fabler tecknade av Pasch.[7] Fyllningarna består vardera av två stolklädslar, taburettklädslar, som långt senare har satts samman till blad i eldskärmen.

Föga finns, enligt min kännedom, skrivet om Gustaf III:s konstnärskap, även om hans anlag för teckning tidigt uppmärksammades av omgivningen. Att han brukade tillbringa kvällarna med att rita, ofta planer på hus, medan han lyssnade till högläsning om den franska historien liksom av nyutkomna böcker omvittnar såväl Gustaf Johan Ehrensvärd (1746-1783) som Claes Julius Ekeblad (1742-1808) i sina dagböcker.[8] Ekeblad skriver 1764: ”utom lektyren är teckning en av hans älsklingssysselsättningar, i vilken han kommit så långt att han graverar mycket vackert, vad som hos mig väckt mycken beundran.”  Gustafs idoga tecknande tycks ibland ha skapat irritation, vilket framskymtar i hans svägerska Hedvig Elisabeth Charlottas brevskrivning, då hon beskriver tillvaron på Ekolsund i september 1775:  ” Vid 5-tiden börjar läsningen, under vilken kungen sitter och ritar planer vilka aldrig blir färdiga.” Av de bouppteckningar jag studerat framgår att Gustaf III på Haga efterlämnade ett helt rum med konstverk som utförts av hans hand. I bouppteckningen efter Gustaf IV Adolf står skrivet: ”biblioteket och bägge kabinetten, som nu höra till sängkammaren, fanns vid bouppteckningen uppfyllda med dyrbara saker, såsom många ritningar, estamper och porträtt.  […] Där funnos också över 150 original Ritningar af Konung Gustaf III, ibland vilka voro flera figurer af Högst bemälte Herrre ritade efter naturen på Akademien et i sitt slag ensamt och i alla tider märkvärdigt monument för Konsterne i Sverige.”[9]  Gustav III:s samling med hans egna och andra berömda arkitekters ritningar, följde med Gustav IV Adolf i landsflykten 1809 och en del av denna  återfinns idag i Vasasamlingen, som återköptes till Sverige 1925 av bröderna Helge och Axel Ax:son Johnson.[10]  Samlingen  består i huvudsak av arkitekturritningar, men där finns även teckningar av olika slag, särskilt mönster för konsthantverk. Ulla Ehrensvärd har gjort ett beundrandansvärt pionjärarbete med att katalogisera materialet. Hon betonar i sitt förord till Vasa Samlingen Arkitekturritningar från 1600 -1700-talen att huvudpersonen i Vasasamlingen är Gustaf III och att forskarna inte uppmärksammat i hur hög grad han dominerat materialet. Av sammanlagt 571 ritningar har 179 kunnat attribuerats till honom. [11]

I synnerhet under 1760- och 1770-talen var Gustaf III fylld av tusentals idéer och planer som aldrig blev färdiga. Det är framför allt då han blir en inspirationskälla till förnyelser av Sveriges konstliv. Men tyvärr svarade inte landets ekonomiska förutsättningar mot kungens högt flygande ideal utan många av hans projekt stannade på ritbordet.

Av Sparres brev framgår att han hyste en stor beundran för kronprinsen: ”varje minsta handling hos honom utmärks av geni och talang”. Sedan hösten 1768 ökade prinsens popularitet märkbart och han kom att spela en allt större roll i politiken, vilket inte minst berodde på den fasthet, det mod och den vältalighet han visade, när han tillsammans med kung Adolf Fredrik i november 1768 förgäves försökt tvinga Rådet att sammankalla en riksdag. Då detta misslyckades abdikerade kungen mellan den 15-21 december och vägrade att låta Rådet använda hans namnstämpel. Till att börja med insisterade Rådet med sitt motstånd, men sedan mössregeringen förvägrats att använda statens medel och Axel von Fersen den äldre deklarerat att han inte längre kunde ansvara för trupperna gav Rådet vika och gick med på att en Riksdag skulle hållas våren 1769 i Norrköping, där det skulle vara lättare att upprätthålla ordningen. Folket slöt upp kring den unge kronprinsen. Han uppfattades som hederlig, rättskaffens och öppen och hans sätt att balansera mellan sina plikter mot sitt fädernesland och sin far väckte beundran och respekt. Johan Fredrik von Nolcken, nära vän till kronprinsen, skriver i november 1768 till Claes Julius Ekeblad: ”Du skall veta att [kronprinsen]utvecklat sig oerhört och att han fortsätter med jättekliv. Jag tänker ej på hans intelligens och hans kunskaper […] men på hans sätt gentemot hela världen, hans käcka uppträdande, hans godhet mot alla utan hänsyn till rang.”[12] En månad senare, efter bråket med Rådet, rapporterar von Nolcken: ”Kronprinsens uppträdande var beundransvärt. Hans nit för fosterlandets lagar och välfärd, hans ömma och livliga tillgivenhet för konungens person har övertygat hela världen om hans utmärkta egenskaper och hans ädla hjärta.” [13] Även Fredrik Adolf Löwenhielm utgjuter sig över kronprinsens egenskaper: ”Kronprinsen utbildar sig med en flit, som skulle göra en vanlig undersåte berömvärd, som höljer honom med ära och som lovar oss en furste lika kunskapsrik, som de mest bildade i hans kungarike.”[14]

Allusionen i Sparres brev på kronprinsens forna förälskelse, generalskan Charlotte Du Rietz, född De Geer, är också värd att uppmärksammas. Det är väl känt att Gustafs äktenskap med den danska prinsessan Sofia Magdalena, som på ständernas begäran ingåtts 1766, var olyckligt. Det unga kronprinsparet hade mycket olika karaktärer. Kronprinsen var öppen och livlig medan Sofia Magdalena sägs ha varit blyg och försagd. Den förtroliga och innerliga lycka Gustaf hoppats på och drömt om infann sig inte. Han kände en stor besvikelse och ensamhet. Enligt flera brevutsagor var kronprinsen under första hälften av 1768 häftigt förälskad i Charlotte Du Rietz och en kärlekskorrespondens mellan dem, skriven på franska, finns på Carolina Redeviva i Uppsala.[15] Att döma av brevväxlingen verkar han inledningsvis uppriktigt förälskad och förtjust i denna galanta dam.  Han skriver om relationen i ett brev till sin bror Karl i samband med Charlottes Du Rietz besök på Ekolsund: ”Fru Du Rietz är här, fräsch, lysande, livlig och utmanande, precis som ni fått se henne i Stockholm. Hennes mors närvaro lägger i viss mån band på hennes livlighet, men hon vet att ta igen skadan, när modern inte ser henne.”[16]  Förbindelsen tog dock ett abrupt slut i september 1768, då kronprinsen i sällskap med von Nolcken besökte Charlottes föräldrar på slottet Leufsta och förstod att han fått dela hennes favörer med flera andra män, bland andra Carl Sparre. Kronprinsens avskedsbrev till Charlotte daterat den 5 oktober är värdigt och avmätt, men  andas bitterhet och besvikelse.  Von Nolchen rapporterar till Ekeblad från Stockholm den 2 november 1769: ”Mme Durietz anländer snart till staden. Hon har hunnit med mycket på kort tid. Kronprinsen har älskat henne, men hans resa till Löfsta och Gävle bröt av intrigen, och rivaler i dussintal, alla väl behandlade, gjorde att han drog sig för en så lättillgänglig person.”[17] Det är lätt att förstå att det smusslades och skvallrades livligt i hovkretsarna om denna historia.

Sparre berör i sitt brev även smittkoppsvaccineringen av den kungliga familjen. Sedan 1766 fanns i Stockholm speciella kliniker som utförde smittkoppsvaccineringar. Operationen var inte riskfri och von Nolcken bekräftar i sitt brev till Ekeblad den 24 mars 1769, att man varit mycket orolig beträffande utgången av en eventuell vaccinering av den kungliga familjen, framförallt av kronprinsen, ”Sveriges enda hopp”. Men skriver han: ”allt har, Gudskelov, avlupit väl.  Hans koppor skola idag börja torka för att sedan falla av. Under två dagar har han varit ganska illamående, krisen avbröts, en ytterligare svaghet med täta svimningsanfall följde. Jag skälver ännu när jag tänker på detta. Han har många stora blemmor i ansiktet och är förändrad till oigenkännlighet. Dock kvarlämna de artificiella kopporna lyckligt nog inga svårare märken. Prins Fredrik har varit illa däran, men har få koppor och mår nu rätt bra. Minst sjuka blev prinsessorna. ”[18] Prins Karl var för klen för att vaccineras vid detta tillfälle.

Här följer min översättning av brevet från Sparre till Carl Gustaf Tessin 1769[19]:

Prinsens isolering varar alltjämt och han är alltjämt lika vänlig och uppskattande mot mig. Med undantag av en eller två dagar i veckan, då deras Majestäter superar, har han vänligheten att kalla på mig varje kväll. Hans supéer äger vanligtvis rum i en liten krets och det är ovanligt att kvinnor är med. Jag tror mig inte ha sett Grevinnan de R..[20] en enda gång sedan prinsen blev sjuk. Men generalskan von Fersen åtföljd av sin sällskapsdam Madame Brahe kommer ofta[21]. Prinsen tycks föredra mäns sällskap under denna tid då han är instängd i sin våning och kvällarna förflyter antingen med att det talas affärer eller med läsning av några goda böcker. Medan jag fullgör mitt värv som lektör roar sig Hans Kungliga Höghet med att teckna broderier föreställande de fabler som saknas. Prinsen avslutade igår den åttonde och de utmärks alla av en skönhet, en naivitet och en smak som en dag kommer att överraska Ers Excellens[22]. Inget hos denne älskvärde prins skulle kunna överraska, varje minsta handling hos honom utmärks av geni och talang. Jag vet ännu inte säkert för hur lång tid Hans Kungliga Höghet kommer att låta sin isolering vara. Det är mycket möjligt att den bara varat halva tiden. Låt oss antaga att prinsen slutligen bestämmer sig för att fatta ett beslut som han överväger sedan femton dagar och som innebär att välja detta tillfälle eller efter en diet under flera veckor och ett mycket regelbundet liv för att kunna tåla smittkoppsvaccinationen. Ingen tidpunkt skulle kunna vara bättre vald för detta än denna. För det första mår Hans Kungliga Höghet bättre än någonsin efter dessa veckor av vila, lugn och diet. Följaktligen skulle kroppen inte behöva förberedas på något annat sätt. För det andra behöver man inte frukta att prinsen blivit smittat av något under den lugna tid han nu varit isolerad. För det tredje skulle det var det bästa ögonblicket att utföra en handling som ligger alla goda medborgarna så varmt om hjärtat före resan till Norrköping och kunna vara där utan oro eller risker.[23] På så sätt finns alla motiv för att prinsen fattar ett beslut som grundar sig uteslutande på hans egen lust och utan att någon annan påverkat honom. Om vaccinationen blir av kommer man att skicka efter Rosén och den kommer att utföras under överseende av prinsens nye läkare Dahlberg [24]. Hennes Kungliga Höghet, kronprinsessan, är lika bestämd som sin gemål prinsen att dela riskerna med honom, men det finns inga sådana om vi litar till Guds hjälp och läkarnas försäkran, om man slutligen bestämmer sig. Vad som fortfarande får prinsen att sväva i ovisshet är att han inte vet om skall våga yppa sin plan för drottningen eller dölja den för henne[25].  Utan samtycke från kungen kommer han inte att göra något, vilket är naturligt.  För det andra tvekar prinsen mellan att bege sig till Ekolmsund[26] för att där njuta av det lugn som är nödvändigt under konvalescensen eller att stanna här. Bägge möjligheterna har för- och nackdelar. Men om prinsen följde sin innersta önskan skulle han inte stanna här. Slutligen för det tredje grubblar han också över de oförutsedda affärsangelägenheter som skulle kunna kräva hans närvaro och ingripande[27]. Man skulle kunna tänka sig att något av det slaget skulle kunna inträffa före Riksdagens öppnande. Sammantaget finns det således fram till nu inget slutgiltigt bestämt angående denna stora fråga som kräver reflektion och diskussion; men beslutet bör inte låta vänta på sig. Fram till dess är denna angelägenhet ytterst hemligstämplad av alla de som har den minsta aning för att undvika att oro sprider sig. Jag ber därför Ers Excellens att låtsas vara helt okunnig om detta ända till dess att jag kan berätta mera sammanhängande vad som kommer att ske. Den lilla guvernanten begav sig iväg i förrgår med sina barn till Schellnora[28] och kommer tillbaka ikväll.

 

 

 

 

 

Marianne Molander Beyer är docent i franska vid Göteborgs universitet

Publicerad 1 januari 2021

Noter

[1] Tessinska samlingen, E 5738, RA.

[2] Se von Proschwitz, Gustaf III, Mannen bakom myten,s. 55.

[3] Doktoranden Sara Ekström, som guidat på Rosersbergs slott, liksom Maria Nilsdotter och Kerstin Hagsgård på Kungl. Husgerådskammaren har likaledes varit mycket behjälpliga med att försöka spåra eldskärmar, fabelmotiv och förlagor till broderier.

[4] Peter Wieselgren: ”Det var en Actörsdrägt, hvarpå han broderade aftonen före revolutionen 1772,”  Sveriges Sköna Litteratur, del 4, s. 811-812.

[5] https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/StrindbergA/titlar/GustafIII1903/sida/408/faksimil

[6] Referenskod SE/RA/710003/01/II/15/K 64.

[7] Bo Vahlne, Frihetstidens inredningar på Stockholms Slott, s. 393.

[8] Gustaf Johan Ehrensvärds dagbok, del 1, s.17. Claes Julius Ekeblads dagbok, KB.

[9] Referenskod SE/RA/710003/01/II/15/K 61, s. 41.

[10] Samlingen ärvdes av Axels dotter Marie-Claire. Den finns idag förvarad på Engelsbergs bruk och ägs av Marie-Claire Cronstedts stiftelse.

[11] Ehrensvärd, Vasa Samlingen Arkitekturritningar från 1600 -1700-talen, s. 8. Magnus Olausson, chef för avdelningen samlingar på Nationalmuseet, är i färd med att se över  katalogen. Hans arbete kommer att publiceras under titeln Gustav III:s samling. Arkitekturritningar från 1600-1800-talen på Bokförlaget Stolpe.

[12] Erdmann, op.cit., s. 148.

[13] Erdmann, op.cit., s. 151.

[14] Erdmann, op.cit., s. 72.

[15]Uppsala universitetsbibliotek, Gustavianska samlingen F 497 och F 418.

[16] Von Proschwitz, Gustaf III, Mannen bakom myten, s. s. 78-80.

[17] Erdmann, Hemma och borta på 1700-talet, s. 150.

[18] Erdmann, op.cit., s. 157.

[19] Jag har i min översättning eftersträvat att följa den franska originaltexten så troget som möjligt. Originaltexten lyder:
La retraite du Prince dure encore, et ses bonnes grâces à mon égard sont toujours les mêmes. À l’exception d’un ou deux jours de la semaine que leurs Majestés y soupent, il a la bonté de me faire appeler régulièrement chaque soir. Ses soupers sont ordinairement en compagnie fort petite et composés rarement de femmes. Je ne sache pas y avoir vu Mme la Cesse de R … une seule fois depuis la commencement de la maladie du Prince. Mais Madame La Générale de Fersen , avec Mad ^me de Brahe, sa suivante y viennent souvent. Le Prince semble préférer la société des hommes pendant ce temps qu’il est enfermé dans ses appartements et les soirs se passent ou à Parler affaires ou à faire lecture de quelques bons livres. Pendant que je fais le métier de lecteur, S.A. R. s’amuse à dessiner des brodures aux fables qui en manquent. Le prince en acheva hier la 8^me et elles sont toutes d’une beauté, d’une naïveté et d’un goût de dessein qui surprendront un jours Votre Excellence. Si rien de la part de cet aimable prince pourroit surprendre dont les moindres actions portent l’empreinte du génie et du talent. Je ne sais pas encore pour sûr combien de tems S.A.R. voudra faire durer sa retraite.  Elle pourroit bien n’être pas à moitié terme encore. Si tant est que le prince se fine enfin à une résolution qu’il a médité depuis 15 jours déjà, et qui est, de choisir ce moment ou après un régime de plusieurs semaines et une vie des plus régulières. Le sang se trouve chez lui calme et le corps dans la meilleure disposition possible pour subir l’inoculation de la petite vérole. Aucun tems ne pourroit être mieux choisi pour cette opération. 1^o S.A.R. se trouve le mieux portant du monde après ces quelques semaines de repos, de tranquillité et de régime. Par conséquent le corps n’auroit pas besoin d’autre préparation. 2 ^o Nulle crainte n’a lieu que quelque contagion ait pu approcher le Prince pendant cette vie retirée qu’il vient d’avoir mené. Et 3 ^o ce seroit asservir d’achever une besogne qui tient si fortement à cœur à tous les bons citoyens avant que le tems approche d’aller à Norrköping et d’y être sans appréhension et sans risque. Ainsi tous les motifs concourent à asservir le Prince dans une résolution qui part de sa propre et seule envie, et sans que personne ne l’ait fait naître. Si l’exécution s’ensuit on fera venir Rosén et l’opération se fera sous ses yeux par le nouveau médecin du Prince le Docteur Dahlberg. Madame Royale est aussi résolue que le Prince son époux à partager avec luy tous les risques, mais il n’en existeront pas avec l’aide de Dieu et suivant l’assurance de tous les médecins, si tant est que l’on vienne enfin à se décider. Ce qui tient encore le Prince en suspens, c’est de ne savoir pas s’il osera confier son dessein à la reine, ou le luy cacher. S’il y obtient l’agrément du Roy sans la permission duquel il ne procédera à rien comme il est naturel de penser. En second lieu le Prince balance aussi entre se rendre à Ekholmsund pour y jouir de la tranquillité nécessaire pendant le tems de la cure, ou rester icy. L’un est l’autre ont leur pour et leur contre; mais si le Prince suit son goût particulier il ne resteroit pas. Enfin no 3 il rumine aussi sur les affaires imprévues qui pouvoient exiger sa présence et son activité. Supposé qu’il en vient à naître de cette nature avant le tems de l’ouverture des États. Tant y a donc qu’il n’y a pas jusqu’à présent rien de décidé finement sur ce grand objet de réflexion et de délibération importante ; mais que la décision ne sauroit tarder. En attendant la chose est gardée sous le Sceau du secret par tous ceux qui en ont le moindre vent pour éviter la multiplication des inquiétudes. Je supplie donc très humblement Votre Excellence de paroitre l’ignorer aussi jusqu’à ce que je puisse mander plus jointivement ce qui en sera. La Petite gouvernant est partie avant hier avec ses enfants pour Schellnora et revient ce soir.( RA. Tessinska samlingen, E 5738, diverse brev.)

[20] Med all sannolikhet åsyftas generalskan Charlotte Du Rietz, född De Geer (1746-1820), gift1765 med friherre Anders Rudolf Du Rietz (1722-1792). Kronprinsen Gustaf blev djupt förälskad i henne i början av 1768. De hade en nära relation och en passionerad brevväxling fram till prinsens sejour på slottet Leufsta i september då han gästade Charlottes föräldrar friherre Charles De Geer och hans hustru Catharina Charlotta De Geer, född Ribbing, och förstod att han fick dela hennes favörer med andra män (Oscar Levertin, Från Gustaf III:s dagar, s. 17; Gunnar von Proschwitz, Gustaf III Mannen bakom myten.)

[21] Grevinnan Charlotta Fredrik von Fersen, född Sparre (1719-1795) var hovmästarinna och överhovmästarinne hos drottning Lovias Ulrika. Hon stor nära Tessin och hade varit med greveparet Tessin i Paris under deras ambassadörstid 1739-1742. Hon var gift med greve Carl Reinhold von Fersen (1716-1786). Christina Ulrika Brahe, född Piper, gifte sig 1754 med Erik Brahe, som avrättades 1756 för sin delaktighet i den av hovet planerade statskuppen. Grevinnan Brahe försökte förgäves att få straffet mildrat. Hon åtnjöt stort anseende vid hovet.

[22] Troligen skissade kronprinsen på något motiv ur La Fontaines fabler, vilka han sedan sin barndom och via sin uppfostran var väl bekant med. Självklart vore det mycket intressant för eftervärlden att veta om dessa broderier finns kvar och i så fall var. Bo Vahlne har varit synnerligen behjälplig i mina efterforskningar.

[23] Riksdagen skulle sammankallas i Norrköping den 19 april 1769.

[24] Nils Rosén von Rosenstein (1706. 1773), framgångsrik läkare, kallad pediatrikens fader, var kung Adolf Fredriks livmedikus. Nils Dalberg (1739-1820), Gustaf III:s livmedikus, utförde mycket riktig smittkoppsvaccinering av kronprinsen, kronprinsessan, prins Fredrik och prinsessan Sofia Albertina i mars 1769 under Roséns överinseende med lycklig utgång. Korrespondenser från tiden visar att man var mycket orolig över utgången av operationen, framförallt oroade man sig för kronprinsen, ”Sveriges hopp”. Sveriges minister i Paris, Gustav Philip Creutz, skriver den 7 april 1769 i ett brev till Carl Fredrik Scheffer, att han är synnerligen lättad över att smittkoppsvaccineringen av prinsarna genomförts utan komplikationer. (Marianne Molander, Le Comte de Creutz, Lettres inédites de Paris, s. 123-125.

[25] Det är känt att relationen mellan kronprinsen och hans moder, den dominanta Lovisa Ulrika, var spänd.

[26] Ekolmholm, sedermera Ekolsund, beläget norr om Stockholm var Kronprins Gustafs och Sofia Magdalenas hem sedan april 1767. Gustaf III sålde slottet 1785.

[27] Sedan hösten 1768 kom kronprinsen att spela en allt större roll inom politiken och revolutionsplanerna började ta form. Kung Adolf Fredrik och kronprinsen hade i november 1768 förgäves försökt tvinga Rådet att sammankalla en riksdag. Då detta misslyckades abdikerade kungen mellan den 15-21 december och vägrade att låta Rådet använda hans namnstämpel. Till att börja med inisisterade Rådet men sitt motstånd, men sedan mössregeringen förvägrats att använda statens medel och Axel von Fersen den äldre deklarerat att han inte längre kunde ansvara för trupperna gav Rådet vika och gick med på att en Riksdag skulle hållas i Norrköping, där det skulle vara lättare att upprätthålla ordningen. Folket slöt upp kring den unge kronprinsen.

[29] Skällnora, idag Sköldnora, en kungsgård från 1200-talet belägen i Fresta socken i UpplandsVäsby kommun, förvärvades på 1200-talet av den Heliga Birgittas far, Birger Persson. Egendomen kom på 1600-talet att hamna i familjen Sparres ägor, då friherren Per Persson Sparre (1633-1699), diplomat, lantmarskalk och hovrättsråd, fick ärva den. Arrendatorn J.M. Klinkowström lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden 1740 i rokokostil. Vår brevskrivare Fredrik Sparre gifte sig första gången den 29 oktober 1761 med sin syssling Brita Christina Sparre av Sundby (1741-1766), dotter till generalmajoren och överståthållaren greve Axel Wrede-Sparre och grevinnan Christina Margareta Augusta Törnflyckt.  Paret fick två barn. Jag har inte lyckats identifiera guvernanten.

Källförteckning

Tryckta källor:

Ehrensvärd, Gustaf Johan, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof. Utgifna av E.V. Montán. Stockholm 1877-1878. 2 vol.

Ehrensvärd, Ulla, Vasa Samlingen Arkitekturritningar från 1600-1700-talen, katalog, Kungl.Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Handlingar del 9. Stockholm.1984.

Erdmann, Nils, Hemma och borta på 1700-talet. Stockholm: Wahlström &Widstrand. 1925.

Levertin, Oscar, Från Gustaf III:s dagar. Stockholm: Albert Bonniers förlag. 1896.

Molander Beyer, Marianne, Le Comte de Creutz, Lettres inédites de Paris, 1766-1770. Göteborg och Paris: Acta Universitatis Gothoburgensis. 1987.

Molander Beyer, Marianne, Comte de Creutz, La Suède et les Lumières, Lettres de France d’un Ambassadeur à son Roi(1771-1783). Paris: Michel de Maule. 2006 och 2010.

Molander Beyer, Marianne, ”Bland kungligheter, diplomater och vetenskapsmän: Kunskapen om Jean-Jacques Rousseau och bilden av hans person förmedlad via resor brev och dagböcker under andra hälften av 1700-talet” i Kritik och beundran Jean-Jacques, Rousseau och Sverige 1750-1850, red. Jennie Nell och Alfred Sjödin. Lund: Ellerströms förlag. s. 19-65. 2107.

Vahlne, Bo, Frihetstidens inredningar på Stockholms Slott, i Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren. Stockholm: Balkong Förlag. 2012.

Von Proschwitz, Gunnar, Gustaf III, Mannen bakom myten. Lund: Wiken. 1992.

Wieselgren, Peter, Sveriges Sköna Litteratur, del. 4. Stockholm: S. Magnus förlag. 1867.

 

Handskrifter

Bouppteckningen efter Gustaf IV Adolf. Kungliga arkiv. SE/RA/710003/01/II/15/K 61. K 64.

Du Rietz, Charlotte, brev. Gustavianska samlingen. Uppsala. F 497.

Ekeblad, Claes Julius, dagbok. Kungliga biblioteket. Stockholm. I.e.14.

Gustaf III, brev. Gustavianska samlingen. Uppsala. F 418.

Sparre, Fredrik, dagböcker. Ericsbergsarkivet. Stockholm. Riksarkivet.

Sparre, Fredrik, brev. Tessinska samlingen. Riksarkivet. E 5738.